I söndags bestämde jag och Robin oss för att vinterbada lite, tydligen min tur att testa också, och det gick…sådär.
Egentligen var det inte ett så smart beslut från första början (bortsett från faktum att det låter urdumt att självmant hoppa i isvatten såklart), men jag hade en ganska låg dag med pms och var överlag ganska deppig. Tänkte väl någonstans att badet skulle funka ungefär som kallduscharna och pigga upp mig och göra mig glad som dem brukar göra.
Förberedelser
Vi bestämde oss i alla fall för att vi skulle bada och använda oss av wim hof-metoden, alltså den speciella andningen, för att hantera kylan. Vi bytte om till badkläder och varma överdragskläder och traskade iväg till vår lilla badplats. Passade på att springa lite på vägen dit för att få upp lite värme. Väl framme körde vi även lite knäböj och jumping jacks.
Jag kände mig ganska laddad ändå, började på andningen för att förbereda kroppen så mycket som möjligt, och ställde in hjärnan på vad jag skulle göra. Här skedde nog dock det största misstaget för min del. Robin var väldigt snabbt i, orädd och erfaren som han här, så då fick jag istället för mig att passa på att ta lite bilder på honom. Eller i alla fall ställa kameran så den filmade oss. Detta gjorde alltså att jag tappade både andningen och värmen som jag hade jobbat upp.
När jag väl fått dit kameran så var Robin i stort sätt redan klar och redo att gå upp, jaha… tänkte jag haha!
Jag insåg att det var dags för mig. Men det tog emot ganska rejält nu när värmen väl hade försvunnit och jag började känna den iskalla vinden som smög in innanför kläderna. Började på med andningen igen och försökte samla mig något medan jag tog av mig kläderna.
Tillslut så stod jag på trappan ner i vattnet och tvekade. Robin hejade på och jag tog efter lite velande beslutet och gick i.
FY TUSAN SÅ KALLT!
Jag kom ner tills vattnet var vid mitten på låren sen gick det inte längre. Fötterna började krampa och gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur mina ben blev stela som pinnar av kylan och mina övre magmuskler spände sig så mycket att det blev svårt att andas.
Nu var det inte kallt alls längre, var inte ens knottrig på armarna, det enda jag kunde tänka på var hur ont det gjorde. Jag kämpade mot smärtan så gott jag kunde en liten stund (20-30 sekunder typ) innan jag fick ge upp.
När jag kom upp kunde jag inte känna mina tår och mina händer krampade så att fingrarna inte gick att röra.
Försöka igen
Kände tydligen att det inte räckte där dock så jag skulle försöka en gång till och komma lite längre ner (målet var hela vägen till halsen). Samlade mig någorlunda och gick ner för trappan igen. Stannade på sista trappsteget och tvekade i vad kändes som evigheter. Efter många om och men och massa hejarop från Robin så gick jag i för andra gången. Denna gången kom jag till naveln innan jag inte kunde ta ett steg till. Kroppen frös till is. Stod kvar i några sekunder innan smärtan blev för stark.
Kan erkänna att jag hade så ont i mina fötter att jag grät när jag kom upp igen. Kände mig väldigt hjälplös där en stund innan känseln kom tillbaks haha.
Utmana kroppen och psyket
Det låter ju väldigt traumatiskt det här, vilket det var en liten stund, men jag skulle ändå göra det igen. Ja, jag låter helt galen jag vet haha!
Men jag gjorde x antal misstag som har lärt mig av och som jag förhoppningsvis inte kommer göra om nästa gång. Jag vet nu att jag behöver göra kallduscharna lite oftare om jag vill testa just så här kalla temperaturer (det har inte blivit så många den senaste tiden), jag behöver vara i en bättre sinnesstämning (känner mig ofta ganska psykiskt svag under pms) och jag behöver få värma upp både kropp och andning ordentligt innan.
Jag förstår att detta kanske kommer avskräcka vissa från att testa kallduscharna utomhus istället men det är inte tanken. Det här är helt enkelt den oglamourösa sanningen om min första upplevelse och vad jag lärde mig av den. Din kanske blir helt annorlunda!
Jag vill som sagt fortfarande göra det igen, förhoppningsvis med en förbättring i hur kroppen reagerar på kylan och hur jag hanterar smärtan. Övning ger färdighet som de säger!
Så fortsätt öva och utmana kroppen och psyket, vi klarar mycket mer än vi tror! Att jag ens satte foten i vattnet är en stor bedrift för min egen del!
Linnéa