Att må dåligt, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, hör livet till för oss allra flesta. Men det senare, att må psykiskt dåligt, är mycket mer tabu i samhället. Det är något som ofta är lite pinsamt att prata om och som gärna ska hållas hemligt för människor vi har runt omkring oss. Dock så är det lika lite ditt fel att du t.ex. är deprimerad som att du får halsfluss. Varför är det då så jobbigt att berätta för andra hur vi egentligen mår?
Min historia
Jag har under de senaste åren pendlat lite upp och ner i mitt mående. Jag har varit deprimerad och haft problem med självkänsla, stress, självhat och panikångest bland annat. Men det är först nu jag har börjat leta i mitt mående, låtit mig verkligen känna efter istället för att bara trycka undan och gömma. Jag har märkt att ju mer jag själv reflekterar över hur jag mår och varför, och samtidigt pratar mer och mer med min omgivning om det, desto bättre mår jag. Det är skönt att inte hålla allt för sig själv.
Det var jobbigt att ta steget, att börja berätta, att verkligen vara ärlig mot andra om hur mitt liv faktiskt ser ut. Och samtidigt även vara ärlig mot mig själv. Men med tiden har det bara blivit lättare och lättare.
Jag mår fortfarande dåligt till och från, men nu jobbar jag aktivt för att faktiskt må bättre. Det är en tuff kamp men jag är på god väg och jag ska nå hela vägen.
Det hela började när jag sökte hjälp för grov pms. Två veckor innan mens var jag ett vrak. Jag hade extrema humörsvängningar, jag kunde skratta ena sekunden, för att sedan vilja gråta ögonen ur mig för att ingenting var bra. Jag kunde bli sur för minsta lilla grej som gick fel, jag kunde ta ut det antingen med att trycka ner mig själv eller med att bli frusterad på Robin.
Efter någon månad av att det här inte avtog utan snarare blev värre för varje mens som kom och gick, började vi (jag och Robin) prata om att jag kanske borde kolla upp det här. Så jag sökte hjälp på en ungdomsmottagning där det visade sig att jag har pmds, vilket är en väldigt grov variant av pms. Och jag fick antidepressiva som jag tar två veckor varje månad.
På ungdomsmottagningen frågade gynekologen jag träffade om hur jag mår annars, om jag kan känna igen vissa beteenden de andra veckorna också. Vilket jag gjorde, nedstämdhet och orkeslöshet är mina vanligaste tecken på depression. Så vi kom överens om att jag skulle testa att träffa en samtalsterapeut.
Jag gick hos den här kvinnan ett par månader och det gick bra. Vi pratade om hur jag mår och varför, vad som har hänt i min barndom och vad som stressar mig och ger mig ångest m.m.
Detta kändes bra till en början, det var skönt att prata av sig, men efter ett tag kände jag att jag började må sämre och sämre. Mitt liv som då var ganska ljust men med lite gråa dippar, blev mer och mer grått och jag såg ingen glädje längre. Det här funkade inte för mig helt enkelt, mitt liv var inte hållbart så här.
Jag sökte runt lite på depression och hittade många svar på att KBT (kognitiv beteende terapi) ska vara oerhört effektivt mot depression och liknande symptom. Jag hörde av mig till min vårdcentral och frågade om det här och fick ganska snart tid hos en psykolog som jobbar med just KBT.
Hennes sätt att jobba var lite annorlunda mot samtalen jag gått på innan. Hon jobbar mer med nutid istället för dåtid, och även mer aktivt för att man ska förbättra sitt mående.
Och det är där jag är idag. Vi har träffats två gånger och hon har fått höra hur jag mår, vad jag vill ha hjälp med och även lite bakgrund till varför jag är där jag är idag. Nu ska vi äntligen börja jobba med mitt mående. Jag kommer få göra mycket själv, t.ex. har jag köpt en bok om ångest som jag ska läsa och jobba en del med.
Det här känns så bra! Att prata om det som har hänt var nyttigt för mig ett tag, och det är fortfarande något jag gör, men inte hos en terapeut. Men nu är det dags att gå vidare, att ta mig ur det här måendet som har blivit min vardag och blicka framåt mot glädje och lycka.
Det jag vill säga med den här texten är att du inte ska skämmas för att du mår dåligt, för det gör vi alla. Vissa mer än andra såklart och alla behöver göra olika saker för att må bättre. Men det är bara du som har ansvar för hur du mår, ingen annan. Vet du inte vad du ska göra åt saken, sök hjälp. Antingen direkt till sjukvården eller börja med att prata med någon du litar på. Det är värt det! Eller testa några av Robins alla fantastiska tips (T.ex. Mår du dåligt? Effektiv 3-Stegs kur och Lär dig bli Lycklig! Små saker för Stor Lycka!)! Dem funkar verkligen, det svåra är att göra dem när du mår som sämst och behöver dem som mest.
Det här var lite av min historia, jag kommer skriva mer om ämnet framöver, men till dess; Ta hand om dig själv. Du är den viktigaste i ditt liv.
Ps. Stort tack till min otroliga sambo Robin som stöttar mig i allt. Både i motgång och framgång. Han gör allt för att jag ska vara lycklig, även när jag själv inte alltid orkar. Det finns ingen bättre människa i världen! Tack!
Linnéa